samvetet
Jag har ett problem, det är ett sådant som man skaffar sig
när man gör något som känns rätt när man gör det, men
som efteråt inte känns så rätt. Jag försöker att leva efter
ett motto "man ska inte skämmas för det man gör, även
om man önskar att det skulle vara ogjort." Just nu försöker
jag att tänka på det sättet men det hjälper inte, jag som oftast
kan lura mig själv att byta tanke har misslyckats. Jag vet inte
vad jag ska hitta på nu, jag har ett sådant dåligt samvete,
oftast får jag inte det för jag lever med mitt motto, men nu
har jag det. Och inte lite heller.
För att ni ska förstå lite så ska jag försöka förklara vad som
hänt utan att berätta det. Om man hamnar i en situvation med
en person som känns lite underlig och som utveckls till något
som känns ganska underbart, bara av en ren slump. Sedan
så kommer den situvationen tillbaka och man tar tillfället att
uppleva något skönt igen. Sedan när man inser vad man har
gjort och hur besviken en annan person som anser att det
är denns "rättighet" som man har gjort. Vilkoret för att dett skulle
hända var att det inte skulle yttras för någon alls, men eftersom
det bröts och den person som absolut inte skulle få veta det har
fått reda på det. För att krydda till det lite så är det inte bara jag
som har gjort detta utan jag har två medbrottslingar, som kanske
höll på med det låka mycket som jag man iallafall gjorde det, nu
vet alla att alla vet och det är det som gör det så jobbigt för vi tre
"borttslingar" måste föklara oss för våra handlingar till den som
äger "rätten" till dem, för att rentvå den personen som man upplevde
det med......
Ni fattar säkert inget av det svamlet ovan, men det jag vill säga
är att jag mår skit för något som jag har gjort, jag ångrar mig inte
men jag mår ändå skit. Nu är det såhär att jag måste erkänna
och bikta mig för en person som jag känner och som vet om
vad som hände, jag skulle inte kunna ljuga för personen ifråga
men det är så jobbigt att behöva förklara sig och sina handlingar.
Och dest längre jag väntar desto mer konstigt kommer det att bli....
Efter att ha förvirrat er så det räcker för idag så måste jag få kasta
ur mig lite tankar om hur alla människor runt mig finner någon att
tycka om och som får den känslan besvarad, medans jag fortfarande
lyckas att missa alla som kanske skulle kunna tycka om mig
(även fast jag börjar att betvivla att det finns några sådana), när man
ser kärlek omkring sig så känner man sig ännu mer ensam, det
är ju mina vänner så jag ska vara glad för deras skull och det är jag
men... det är att det får mig att känna mig så ensam och misslyckad.
Just nu kan jag förstå hur ringarnen i notre dame måste ha känt sig,
som ett monster mitt ibland alla vanliga människors värld, jag
har fått mitt hjärta krossat och vet att det är en av de värsta känslorna
som finns, men nu har jag insett att det är inte alls lika farligt som det är
att inte få ge sitt hjärta till någon, en person som inte bara kastar det
ifrån sig i avsky och räddsla.
vissa sitt riktiga jag få blir man kompis med de man skulle vilja vara
allt med, och de som man inte gör det med tycker att man är barnslig
och omogen. Men det finns dem som är omogna och dem som
är omogna för att de inte fattar bättre, jag vet inte vilken kategori som
de tror att jag tillhör... och om jag ska vara ärlig så skiter jag i det för
de som inte vågar lära känna en annan person för att de redan "vet"
hur den är kan bra gå och dö!
