hoof

Nu har det gått en evighet sedan jag senast skrev i något här,
det är inte pga att det inte har funnits något att skirva om, för
det har det.
Det är bara att insperationen till att skriva något inta har varit
där, visst jag har försökt att börja skirva på ett inlägg men på
mitten har det inte funkat, det är som om man hade dragit ur
ploppen ur vasken och alla insperation försvinner.

jag har länge funderat på att lägga ned denna blogg, för det
första för det är nog ingen som läser, för det andra för att jag
inte skriver i den för det passar inte att bara skriva om hur man
känner sig hela tiden, om man inte känner mår bättre någon
gång. det slog mig igår, "jag kanske är emo", jag mår inte så
bra, visst att jag är skada eller sjuk utan uppehåll, men det som
skrämer mig mest är att jag inte ser något ljus i livet, nej jag är
inte självmordsbenägen. det känns bara som om jag lever i
en bubbla som ingen kom nå mig i, jag blir jätte lätt förbannad
och tjurig, det är som om jag bara lever på tagtråd. jag hade
en tanke på att åka och jobba som hjälparbetare, men så fort
min farbror fick höra det så blev han arg på mig och förklarade
att folk dödades för att man försökte hjälpa andra. men jag skiter
faktiskt om jag dör, det är inte att jag vill det, men vi lever i den
delen av världen som kan duscha i dricksvatten i 10 minuter och
det är ingen stor grej. så om jag åker iväg och gör något som
gör så att folk i ett fattigtland mår bättre så är det väl bra, även
om en del av orsaken att jag vill åka är för att jag vill behövas,
visst det är självsikt, men även en själviskhandling som hjälper
andra kan vara god.