hoof

min sommar måste jag ranka som en av det sämsta och en av det bästa men det är alltid det där menet.
min sommar började med att jag slutade gymnasiet, en sak som jag har sett fram emot sedan jag började
gymnasiet, men den sista veckan kände jag ingen glädje, lycka eller sprallighet, jag var mest deppig för att
det som hade blivit mitt liv skulle bli fråntagit mig, för er som inte vet så är jag född och uppvuxen i borås tills
jag skulle börja gymnasiet då jag valde att åka 4 mil nordöst till en liten stad (det är mer ett samhälle men de
som är födda där hatar när man säger det) i början så var det lite svårt som 16-åring att anpassa sig till livet
som ensam boende, men genom att ha en skitbra lägenhetskamrat så ordnade sig allt. klassen var inte heller
att klaga på även om den bara består av fem personer, under de första åren så delade jag lägenhet och hade
jätte roligt med livet. men det var det tredje året som det blev lite sämre för det fanns ingen lägenhet att flytta
tillbaka till utan jag blev utkastad till ett gamalt ålderdomshem som var skulle rivas men som under ett år tjänade
som elevhem. visst lägenheten var skön, stor och handikappsanpasad men jag bodde själv, visst det var
inte bara en gång som folk kom och sov över hos mig men det var inte det samma som att stå och vänta på
sin tur att gå på toa. så det var jobbigt men jag lärde mig mer om mig själv visst jag blev lite mer avskärmad
och kanske lite egen men det vissade jag inte för omvärlden, jag försökte sätta på en mask som till slut blev
permanent, jag var sprallig och antaligen en 'pain in the ass' för det mesta för att försöka att få folk att inte se
att jag led för att vara själv, visst jag har alltid tyckt om att vara själv men inte så länge som det jag var då, på
hösten funkade det, men det var på våren som allt rasade för mig jag började bli sjuk och hade en och samma
virusinfektion i nästan 5 månader, även fast jag gick till en massa läkare så kunde de inte hitta något fel på mig
även fast de tog flera liter blod från mig och analyserade det. till slut sa de att jag skulle se en hjärnskrynklare för
det trodde att jag var hypokondriker, men det de inte fick in i ekvationen var att en hypokondriker inte drabbas av
39 grades feber ena dagen för att andra vara helt feber fri. så det sa att det måste vara något nytt virus som det
inte visst så mycket om. kontentan av detta är att jag har gått ner nästan 10 kilo och är enligt mig tunn som en
fiolsträng, men eftersom de inte kunde hitta felet så fick man ju inte något läkarintyg och alla ansåg att man skolkade.
sedan kom studentveckan och försvann snabbare än den hade börjat, enligt mig var det som vilken vecka som
helst men det var bara att man gick i kostym och fick en massa roser. sedan bar det av till kreta för att festas, 
jag började med att andra dagen gå till doktorn för att få antibiotoka för halsfilus, sedan så var drickandet ur
bilden, visst jag var ute med de andra och tog en eller två öl men inte mer, dag fyra så var vi på enbåtutflyckt 
och jag passade på att luxera axeln(dra den ur led) och sedan var det mitella som gällde och utan smärtsitllande
så rekomenderade doktorn "drink to the pain goes away", det var så mitt sommarlov började och sedan har det 
varit att vara hemma i 8 veckor, visst i början så hjälpte jag till på ett orienteringsläger, men efter det så var det 
bara att vara hemma och vänta de där 3 till 6 månaderna som det tar för att en axel ska läka, under den perioden
så spenderade jag den mesta tiden med att försöka sova men utan framgång pga den oavbrutna värken som 
infann sig dygnet runt och som inte har lämmnat mig än, när jag var på sjukhuset så blev jag erbjuden smärtstillande
men har vägrat ta emot dem för, detta kommer låta sjukt, men värken fick mig att inte förgås om jag inte hade
haft den grävande smärtan så hade jag nog blivit deprimerad, eller rättare sakt hafe jag nog blivit mer deppig.
men sedan kom o-ringen(årets största orienteringsarangemang) och jag träffade en massa kompisar som jag 
inte träffat på år och dag. jag blev gladare, och sista dagen så träffade jag någon som rörde mig specielt, sedan 
så klickade det bara. Jag kommer inte berätta mer om detta för att det är både skärande smärta och promenernade
på rosa moln, men pga av respekt för denna personen så kommer jag inte att skriva om detta, iallafall inte än.
eller det var tanken att detta inlägget skulle bara handla om det, det var den enda som jag ville skriva om, men nu
är det för komplicerat och personligt för att skriva om så jag kan inte med att skriva om det. det jag vill komma fram
till är att när det vekar gå riktigt bra det är då det kommer att gå riktigt år helvete, jag hoppas att det inte är så för
er andra där ute men det är paradorden i mitt liv. jag vet inte vad jag ska göra eller om jag ska göra något alls,
det enda jag vill göra är att vira in mig i ett täcke och inte mer vakna, inte iallafall för än jag har tappat alla min 
känslor i kroppen....