hoof

nu är julen slut,det är den tiden på året som man ska uppskatta
mest. men jag ahr till min  stora förskräkelse och jag tycker
nästan lite illa om mig själv för att jag inte hittar det, men jag
har inte kunnat se julen som julen ska vara. det är den mest spännande
tiden på hela året för då finns det ingen som känner sig utanför för
att hon eller han inte får öppna några presenter, och att man får en
massa julklappar som man får öppna samtidigt som man kan se lyckan i
de andra ögon. i år har min jul inte varit mer än en plåga, det har
inte funnits någon motivation för att köpa eller pynta eller att sprida
känslan av julen, jag har helt enkelt inte hittat julkänslan, men om
det vore så enkelt så är det väl lätt att lösa, men jag har aningar
om att jag hr genomskådat julen så mycket att jag inte kan se glansen
i att vara med sina nära och kära, att man alltid måste vara tacksam
för det man får, den gammal tråkiga julmaten(det är inget fel på den)
men varför blandar man inte och tar. jag har lite dåligt samvete för
detta, jag vill inte att någon ska gå miste om sin julkänsla för att
jag inte har den men om jag bara kunde få låna lite en lite lite lite
julkänsla bara av någon bara en sekund så skulle hela min jul vara
räddad, för det jag är orolig för att jag har blivit är att jag har
vuxit ifrån mitt barnasinne att jag går miste om en av de bästa dagarna
på hela året....

på julafton var jag tomte, när jag tog på mig tomtekostymen så hoppades
jag på att jag skulle känna mig som tomten, men när allt var på så var
det som om någon hade hängt ett kvarnhjul runt min nacke, nu var jag
tomten, den personen som är julen personifierat och jag skulle sprida
en känsla som jaginte kunnde känna till mina små kusinbarn. jag är inte
närvös av mig så ofta men detta har var det värsta jag har varit med om
i hela mitt liv, jag skulle kunna springa jorden runt naken om jag hade
sluppit, men nu var det jag som skulle "ta mitt ansvar" så efter att
ha delat ut julklapparna och följt de stående traditionerna så var det för
mig att traska vidare för att senare komma tillbaka och "missa" tomten
men det mest smärtsamma av allt var när min fyra åriga kusinsbarn drar
mig med in i lekrummet och säger "det var du som var tomten" det är de
värsta ögonblicket i mitt liv. jag ville bara skjunka genom jorden för
att slippa existera.

jag vet inte vad jag ska ta mig till för det känns som om jag har förstört
julen för de som den betyder mest för, barnen. jag vet inte riktigt hur jag
ska kunna förlåta mig själv för att ha gjort detta, men medans de vuxna
säger till mig att det var bra jobbat så kan jag inte sluta tänka på det
den lilla fyra åriga tjejensord, de sitter som fast etsade i mitt minne.
det låter som en dum sak att vara deppig för men det kan vara en hel uppväxt
som påverkas av om tomten är verklig eller inte....