hoof

så nu har man gått och blivit äldre,
jag har fyllt 19 igår, det var inte något
speciellt. jag kan inte förstå hur man
kan ha varit så exalterad över sin
födelsedag när man var liten, jag har
har insett att det är som vilken dag på
året bara att man födes på den dagen
av en ren slump. min födelsedag firades
med att vi drack öl i mon lägenhet,
om jag ska vara ärlig så var jag inte så
sugen på att göra det alls, jag var för
trött och irriterad på brisken på nior
och har varit tvungen att spendera
en hel kväll på skolan i onödan.
jag skulle hellre suttit och tittat på
när färg torka, men jag hade inget
val.
om jag ska vara ärlig vet jag inte om
jag ska fira min födelsedag nästa
år det känns inte roligt att fylla år
längre. jag tror att jag har gått in
i en destruktiv period som börja
innan jul för jag har inte kännt
mig glad på väldigt länge, det är
som att livet saknar mening, när
man spenderar mycket tid med
sig själv så börjar man fundera
på var man finns och vad man
ska göra med livet, jul var skit
för att jag var tvungen att tvinga
mig själv att le och vara exkta
snäll, och jag hatar att "ta på
mig en mask", även fast det är
den folk ser dagligen på mig.
jag hatar mig för att jag inte
bara kan slappna av och vara
mig själv, men allt jag har i min
"ryggsäck" från förr jag så att jag
inte vågar lita på människor
och detta gäller alla till och med
mina föräldrar. det är jätte jobbigt
för det känns som man ljuger
för alla när man inte kan vara
sig själv.

nu när jag läser igenom detta
inlägg så inser jag att jag är
deprimerad, det känns så jobbigt
för om jag inte är glad så påverkar
jag andras humör så att de
kanske blir mindre glada.
det enda jag önskade mig
på min födelsedag var att någon
bara vissade sitt inre för  mig
så att jag vågade lite på den
personen. men det fick jag inte....
skolan känns meninglös när
man inte ens är motiverad att
gå ur sängen, inte att äta inte
att gå runt och låtsas att man
är gld när man inte är det, när
man alltid spelar över för att
man är så osäker i sig själv
så att man inte vågar titta någon
för länge i ögonen för att han eller
hon kanske ser hur ensam man
är bakom den på målade fasaden,
hur man egenkligen vill skrika
att man vill att någon bara ska
hålla om en och viska i en öra att
allt kommer att ordna sig och bli bra
att de hemska drömmarna man
drömmer om nätterna inte är
händer nu utan att det är från
det förflutna, att jag kan släppa
all skuld känslor för alla onda
saker som jag har gjort och till
alla det personerna, att man kan
gå till baka i tiden för att ända alla
de fruktansvärda saker som jag
har sjort och som har blivit gjorde
mot mig...
det enda som jag undrar om det
är möjligt är om en, en enda person
på denna jorden kunnde och ville
vara med mig, så jag slipper att
stå här själv och grubbla över hur
det kunnde gå så snett, och varför
ingen såg det och försökte hjälpa
mig för än skadan var skedd....
en gång i tiden fanns det en sådan
person, men han tog ifrån mig, han
var den som var där för mig och
lyssnade på mig under de svåraste
tiderna och även när han inte fanns
längre så var det han som räddad
mig och fick mig att inse att jag
måste ändra mig, om inte för min
skulle så för hans.... vill bara säga
att jag skulle ge allt jag har för att
han kunde vara tillbaka på jorden
och stå vid min sida med sin hand
på min axel och berätta för mig att
han står på min sida vad som än
händer......
johan du var den enda personen
som jag någonsin har litat på fult
ut du är den bror som jag skulle ha
haft....